I år gick Dramatens Vänners teaterresa till Wien, den gamla kejsarstaden, centrum i det habsburgska väldet under 500 år. Och man behöver inte leta efter spår. Redan under första dagens promenad till restaurang och teater passerade vi slottet Hofburg, ett mäktigt byggnadskomplex som kontinuerligt byggts ut av olika kejsare; numera bor presidenten i en mindre del av slottet, dock en ansenlig byggnad.
Thomas Bernhards Vor dem Ruhestand, inledde teaterbesöket en obehagligt stark pjäs om en syskontrio som i hemlighet firar Himmlers födelsedag. Den ena systern, invalidiserad efter ett ”amerikanskt terrordåd” som brodern, f.d. SS-officeren, uttrycker det, avskyr de värderingar syskonen står för och deras incestuösa förhållande, men är helt beroende av dem genom sitt handikapp och tvingas ofta uttrycka vad hon känner enbart genom kroppsspråk. Det är denna rullstolsbundna syster som får stå för Bernhards kritik av sitt land som inte gjort upp med sitt förflutna.
Vår andra pjäs Geschichten aus dem Wiener Wald av en av Österrikes stora dramatiker, Ödön von Horváth framfördes på wiendialekt utan ironiska inslag av hochdeutsch. Tyngdpunkten låg inte på ytlig kulturfernissa. Det som ”punkterar den wienska gemytligheten” är en obarmhärtig mansvärld och en känslokall mormor som en av kvinnorna blir offer för. Pjäsen slutade också i nattsvart sorg (manus har ett ljusare slut).
Wienresans sista föreställning var Hans Falladas Kleiner Mann – was nun? (Hur skall det gå med Pinnebergs?) på Volkstheater. En pjäs om två ”enkla” människor under 30-talsdepresionen i Berlin och deras beroende av regler och omständigheter de inte kan påverka. Vid en omläsning kändes romanen träig och omständlig, men genom en sinnrik scenografi (liksom i Horváths pjäs för övrigt) lyckades man berätta både gripande och effektivt. Berättelsen om Hannes och Lämmchen blev ännu en minnesvärd föreställning under denna Wienresa.