Foto: Sören Vilks, för Polaris Fakta som 2020 gav ut Herdis Molinders bok “Mina första 94 år”.
Det är inte alla förunnat att kunna skryta med en Grand Old Lady. Men det kan Dramatens Vänner. Hon heter, som de flesta vet, Herdis Molinder. Hennes vita kalufs syns oftast på första bänk i publiken när hon deltar i våra begivenheter. Men väldigt ofta har hon i stället suttit vänd mot oss med en mikrofon i handen. Då har hon i stället nyfiket och kunnigt samtalat med en inbjuden person som vi i publiken ska lära känna.
Men kanske det viktigaste i sammanhanget – hon var en av stiftarna av vårt illustra sällskap. Nu har hon tagit sig före att skriva ner sina minnen för oss att ta del av.
Text: Christina Ruhnbro
En vänförenings tillblivelse
Det var år 1999. Dramatens marknadschef Birgitta Kristoffersson skulle gå i pension men ville fortsätta att arbeta för Dramaten. Under teaterchefen Lars Löfgren hade marknadschefen fått stora möjligheter att rikta allmänhetens blickar mot Dramaten. Birgitta hade nu ett stort kontaktnät av kulturarbetare inom film och teater och även många från den trogna teaterpubliken. I en vänförening skulle man kunna utveckla och fortsätta med flera idéer och det skulle också ge Dramaten en möjlighet att nå ut till sin publik på ett helt nytt sätt. Den dåvarande chefen Ingrid Dahlberg gav teaterns stöd.
Birgitta bjöd in ett tjugotal personer, som hon visste hade intresse av och möjlighet att aktivt verka i en vänförening, till ett möte i Paulicaféet den 20 januari 1999. Föreningen bildades, en interimsstyrelse valdes och Dramatenchefen bjöd på middag.
Birgitta ville inte själv stå som ordförande utan hade frågat Margareta Wernevi och hon hade accepterat.
Övriga medlemmar var Niklas Atterhall, Håkan Lahger, Leif Furhammar, Herdis Molinder, Cay Bond, Birgitta Melander, Olle Kellerman, Britta Kronekvist. Charlotte von Axelson och Anna Karlstedt valdes till suppleanter. Detta ändrades vid första årsmötet då styrelsen konfirmerades. Då beslöts att styrelsen inte skulle ha suppleanter utan alla skulle vara ordinarie medlemmar. Till hedersordförande valdes Erland Josephson, som ägnat hela sitt vuxna liv åt Dramaten dels som skådespelare, dels som chef under några år.
Inom styrelsen skapades tre arbetsgrupper: Medlemskommittén, Programkommittén och Informationskommittén. Jag blev ansvarig för medlemsförteckningen.
Vi hade ett litet kontor med en dator i Hansahuset mitt emot det dåvarande biblioteket. Efter som jag den tiden var engagerad som statist hade jag mycket tid över mellan entréerna på scenen och den tiden ägnade jag åt att fullborda medlemsförteckningen. Första året hade vi drygt 200 medlemmar och redan året därpå nästan 900.
I stadgarna stod att vi skulle öka intresset för teatern i allmänhet och Dramaten i synnerhet. Verksamheten planerades att vända sig framför allt till medlemmarna, men också vara öppen för andra intresserade genom seminarier och diskussioner i aktuella frågor.
Birgitta Kristoffersson var vice ordförande, men ledde arbetet i styrelsen. Hennes goda kunskap om Dramaten och hennes kontaktnät utanför teatern gav föreningen en rivstart.
Första året var ett mycket aktivt år. Förutom en teaterresa och utdelning av ett stipendium, bjöds medlemmarna in till möten för att diskutera ämnen som Teaterns språk, Tjechov den stora dramatikern eller Sartres pjäs Öppna dörrar.
Vid det första årsmötet, den 20 maj år 2000, konfirmerades i det närmaste hela interimsstyrelsen.
Med ett stigande antal medlemmar och utökat program firades föreningens första år med fest i Marmorfoajén. Teaterns ledning och anställda visade sin uppskattning genom närvaro av Dramatenchefen Ingrid Dahlberg och hennes närmaste man Staffan Rydén och ett tiotal skådespelare. Med entusiasm och ökat självförtroende fortsatte Vänföreningen sitt arbete.
Fortsättning i december…
Text: Herdis Molinder