Foto: Sören Vilks, för Polaris Fakta som 2020 gav ut Herdis Molinders bok “Mina första 94 år”.
En musik- och teaterintresserad medicinsk informatör, som 1978 var med om lanseringen av det allra första nobelprisade läkemedlet mot magsår.
Dessförinnan spelade hon teater i skolan och scouterna i egenhändigt skrivna pjäser. 10 öre kostade biljetterna, som ensemblen gick på bio för. Kanske skulle hon bli skådespelare… ett par statistroller på Dramaten var allt i den vägen det blev!
Musikintresset ledde till ordförandeskap för ”Musik på Slottet” och många besök i Konserthuset och Berwaldhallen.
Teaterintresset ledde, utöver statistrollerna, till att hon ingick i skaran som bildade Dramatens Vänner (som det gick att läsa om i förra numret av vår tidning) och där hon alltjämt är en mycket trogen medlem. Såvitt hon inte är på Fårö, som betyder mycket för henne och hela hennes klan – bortåt 30 familjemedlemmar slår sig ner där.
Under årens lopp har Herdis rest mycket. Både i jobbet och med Vännerna. Numera är det bara Australien som saknas.
I kapitel 2 av ”Herdis minnen” berättas om DV:s resor. Vilket inte hindrar mig att berätta om hur hon och en barndomsväninna, Ingrid Sundberg (1925–2021, Kulturutskottets ordförande (m) 1983–91), firade sin pensionering tillsammans, med en resa jorden runt utan bagage i flygets första klass.
För så sover man bekvämt och sparar hotellnätter!
Text: Christina Ruhnbro
För att kunna se teater inte bara i Stockholm, har resandet varit viktigt för Dramatens Vänner. Första resan gick till Berlin redan 2000, året efter föreningens tillkomst. Ett litet antal medlemmar for för att se avancerad teater och kom hem ganska chockade av att ha sett nakna aktörer.
De följande åren gjordes flera endagsresor för att se en speciell föreställning eller en intressant teater. Birgitta Kristoffersson ordnade 2001 en resa till Göteborg, där vi såg pjäsen om Albert Speer. Vi hade kaffe och bullar att servera i bussen och alla fick en godispåse eftersom det var lördag. Vi blev väl mottagna av några av skådespelarna och åt en god middag före föreställningen, övernattade och åkte tillbaka på förmiddagen.
Andra utflyktsmål blev Uppsala, Gävle, Radioteatern och Riksteatern i Hallunda.
Vidare ut i världen
När Birgitta Forsgren Meyerson med mig som medhjälpare blev ansvarig för resorna, reste vi längre och besökte de stora städerna i Europa; Berlin, Paris och London. Vi reste till och med till New York, inte bara en gång utan två.
Meningen var att göra två resor om året, en inom Sverige och en utomlands. Det gick inte varje år, men vi försökte hålla den planeringen. Resorna utvecklades till tre dagar i allmänhet.
Birgitta anpassade ofta resan till en teaterfestival någonstans. Tack vare hennes konstintresse inkluderades ett besök på intressant museum. Mitt intresse för musik gjorde att vi ofta kombinerade med en eller annan musikföreställning. Att höra Renée Fleming sjunga på Metropolitan i New York var en upplevelse.
Vi såg till att det också fanns tid för egna aktiviteter och ofta något av helt annan karaktär än teater och opera: I Dublin besökte vi en whiskyfabrik med lunch och avsmakning. I Paris gjorde vi en tur på Seine med guide och lunch som serverades med rikligt med vin beroende på att de hade missat vår beställning .
I New York var vi med på en gudstjänst i Harlem där sång och musik flödade. Som resande från Sverige blev vi uppmärksammade och fick en speciell hälsning och välsignelse med oss.
Många har gått ut på egen hand. Jag minns flera kvällar med några av gruppens medlemmar: en ölrunda i Dublin, en jazzklubb i New York, ett sent glas vin på en bar någonstans.
Sviktande tålamod
Att ansvara för ett par dagar med en grupp på 30 personer var stimulerande och roligt för Birgitta och mig, men det krävde också oändligt tålamod och friska krafter. I Dublin fick jag en eftermiddag nog och meddelade i högtalaren att om någon frågade om avfärden från hotellet, som jag redan meddelat tre gånger, skulle jag kräva 100 kr för att svara. Tack vare den goda stämningen i gruppen tog ingen illa upp.
Omtumlande och intressanta teaterupplevelser minns jag många, men också några som blev annorlunda än planerat: I Berlin 2008 såg vi en föreställning av Berlin Alexanderplatz, fem timmar lång. I pausen reducerades antalet besökare väsentligt. Några från Dramatens Vänner satt kvar men vi var lika många som smet och hamnade på ett trevligt ställe där vi skålade i champagne.
Blev hunden mördad?
I Köpenhamn besökte vi en teater i en förort. Pjäsen var ett relationsdrama med ett äkta par och en god vän. En hund förekom också i handlingen. Ett mord begicks och när vi lämnade teatern var vi inte överens om vad som egentligen hade hänt. Teater ska ju ställa frågor men helst också stimulera till svar. För oss var det bara frågor: Vem blev mördad? Var det vännen eller kanske hunden? Och vem var mördaren? Klart var att språksvårigheter gjorde att vi missade det väsentliga.
Mycket planering bakom varje resa.
För att ge resenärerna möjlighet att bekanta sig med varandra delade vi ut biljetter så att par inte satt tillsammans. Vi försökte till och med ordna placering på middagarna men det gav vi upp. Middagarna bokades alltid på restaurang som låg nära den teater vi skulle besöka. Ibland blev det bråttom och det hände att vi fick avstå från desserten. De flesta resor avlöpte utan större problem men flera gånger uppstod akuta situationer som måste lösas: I Paris 2014 gick Birgitta för att hämta teaterbiljetterna men fick veta att föreställningen var inställd. Som ett mirakel fanns en teater tvärs över torget och Birgitta lyckades få biljetter till oss alla den kvällen.
Helsingfors 2006. Restaurangen låg vägg i vägg med teatern och hovmästaren föreslog att vi skulle återkomma efter föreställningen och få desserten då. Bordet fick stå kvar och vänta på oss.
Några av resorna minns jag i detalj. Bland annat den till Dublin 2012. Vi var 30 personer som samlades på Arlanda, men bara 27 kom fram tillsammans. En av resenärerna blev bestulen på handväska, pass och leg, kunde alltså inte följa med. Det går att få ett nytt pass på flygplatsen men då måste någon nära anförvant intyga ens identitet. Hon måste vänta på att en släkting kom ut till Arlanda, och fick komma efter med nästa flyg.
Vi bytte flyg i Oslo och det blev för mycket för två av resenärerna. En åkte hem och en kom med efterföljande flyg.
En kväll i Wien 2013 skulle tillbringas på ett café i Wienerwald. Vi kom till restaurangen där ljudnivån var hög, alla var glada och stämningen god. Men gruppen visades till en lokal tvärs över gården. Där var det kallt, mörkt och tyst. Stämningen sjönk så djupt. Med tårar i ögonen vädjade jag om att vi skulle försöka göra kvällen till det vi hoppats på. Ett mirakel inträffade. Mat och dryck dukades upp. Efter en stund var ljusen tända, två musikanter kom för att underhålla och eftersom de flesta av oss var bekanta med tyska sånger och gärna deltog i musikanternas konsert, steg stämningen ytterligare. En professor i tyska från Uppsala stod till slut tillsammans med Birgitta på bordet och sjöng med bravur, vi andra utgjorde kören. Tack vare att alla hjälptes åt blev kvällen en av våra bästa och roligaste.
Efter Wienresan beslöt jag att överlämna min del av ansvaret till någon annan. Men året därpå, när resan skulle gå till Paris, blev jag ombedd att akut ta hand om vissa uppgifter och accepterade naturligtvis. Det blev min sista resa som medansvarig. Helga Messel efterträdde mig och ansvaret kom i goda händer. Att följa med som enbart resenär har sina fördelar.
Jag minns alla resorna med glädje. Det var alltid en god stämning, ingen gnällde och ingen tappade humöret.
Text: Herdis Molinder