De träffades på grund av eller snarare tack vare Thorsten Flinck. När han satte upp ”Fadren” på teater Plaza i Stockholm i början av 2000-talet var Hannes Meidal och Jens Ohlin statister i föreställningen. Jens Ohlin hade precis gått ut Scenskolan och Hannes Meidal hade just påbörjat sin utbildning. Statistrollerna blev inledningen på deras vänskap, där intresset för språket förde dem samman. När Hannes frågade Jens vilken relation han hade till Kafkas dagböcker förstod Jens att han träffat en själsfrände med ett närmast högoktanigt språkbruk när de tog sig an bearbetningen av dagböckerna. Båda kände sig lite fåniga på scenen där de ifrågasatte sitt sanna jag. Då var de i 20-årsåldern. Idag är detta radarpar i 50-årsåldern och har hållit på ett tag. De har hittat ett arbetssätt som fungerar och har gjort flera prisade uppsättningar av klassiska dramer, som till exempel Macbeth och Hamlet.
När de tog sig an Misantropen kände de sig arga över världens tillstånd och ville försöka få fram något slags hopp mitt i allt det mörka. Det visade sig dock vara ett klurigt arbete att bearbeta denna klassiker av Molière. När Hannes spelade i Jeffersson på Unga Dramaten träffades de i logen och samtalade sig fram till det de ville åt i pjäsen. Sommaren 2025 fick de ett residensstipendium till Bergmangården på Fårö. Under två intensiva veckor, från nio på morgonen till midnatt arbetade de med att lägga grunden till manuset.
Sofia Pekkari har inte jobbat med Jens Ohlin tidigare. I rollen som kommunikationschefen Clitandre spelar hon en något prillig och crazy kommunikatör där floskler som värdegrund och samtycke blandas med hennes smått nervösa skratt. Hennes rollkaraktär har dessutom psoriasis och emellanåt kliar hon frenetiskt på sitt eksem. Sofia berättade att det tog ett tag innan hon lyckades hitta hem i rollen. ”Jens är väldigt envis, han har en ihärdighet i det han vill ha, det är jätteroligt, men också jättejobbigt”. Men Jens Ohlin fick henne och de andra skådespelarna att ”flyga” och eftersom manuset har rört på sig hela tiden har skådespelarna också varit medskapande i processen. Resultatet har blivit en totalt teatral uppsättning. Kostym och mask, scenografi och musik spelar en central roll i uppsättningen liksom jättekaninen Hoppis som var Alcestes gosedjur när han var barn och som nu gått i arv till hans dotter Célimène. I föreställningen bär dottern omkring på kaninen Hoppis och barnets icke dömande blick och kaninen får i det teatrala formspråket symbolisera ljuset och hoppet om att världen ska bli en rimligare plats för oss att leva på.
Bildtext:I april månads teatersamtal om ”Misantropen” medverkade Sofia Pekkari, Jens Ohlin och Hannes Meidal. Det blev ett samtal om att ha en hoppfull inställning till världen och att det gäller att gaska upp sig i hoppet om en rimligare värld.
Foto: Monica Tak Lindman