Stämmer det verkligen att nyskriven teater inte engagerar på samma sätt som de gamla klassikerna gör? Vad är egentligen bra teater? När blir man engagerad som publik och när blir man inte det? Med utgångspunkt från den debatt som Jonas Gardell startade under våren om att dagens teater ofta är tråkig, var det här några av de frågeställningar som Barbro Sigfridsson, styrelseordförande i Dramatens vänner, tog upp i höstsäsongens första teatersamtal tillsammans med två teatervetare, Rebecca Brinch och Christina Svens. Det blev ett samtal om allt från antikens teater till postmodern teater, devising och dokumentärteater. Att teater alltid varit i ständig utveckling blev tydligt när Barbro Sigfridsson inledde med att ge en historisk tillbakablick om teatern under renässansen, där texten enligt dåtidens regelverk skulle vara av överordnad betydelse medan i många av Shakespeares dramer är det tragedin som är central och i Ibsens och Strindbergs dramatik speglas verkligheten hos borgerligheten medan till exempel Beckett och Brecht representerar den absurda teatern. Christina Svens lyfte fram hur ny medieteknik byggts in i den postmoderna teatern vilket gör att gestaltningen blir mer central än själva handlingen. Kroppens intensitet hos skådespelarna i form av rytm och musikalitet blir mer framträdande för att presentera en verklighet för publiken. Rebecca Brinch talade om devising som växte fram under 1990- och 2000-talet. Devising innebär att teaterensemblen i samarbete med dramatiker och regissör jobbar kollektivt med att utforma pjäsen under repetitionerna. Ett aktuellt exempel är ”Fejk” som nyligen haft premiär på Dramaten. När det gäller dokumentärteater framhöll Barbro Sigfridsson ”The Mental States of Sweden” av Mattias Andersson. Inför det projektet anlitade han både sociologer och forskare för att samla material för att skapa dokumentär scenkonst. Ett annat exempel är ”Kapten klänning” på Uppsala stadsteater 2014, där uppsättningen helt bygger på rättegångsprotokoll.
Hur tas då denna nya form av teater emot av publiken? Det som diskuterades var bland annat att som publik tycker och känner vi olika och vi har också olika förväntningar på en uppsättning. Dagens teater kan till exempel vara utmanande för publiken, många tycker att det är spännande medan andra tycker att det känns obehagligt. Skådespelarnas förmåga att få kontakt med publiken är avgörande. Helt klart är det så att nya arbetsmetoder på teatern ställer helt andra krav än tidigare, vilket skapar utmaningar för alla inklusive publiken.
Bildtext: Christina Svens, docent och lektor i teatervetenskap vid institutionen för kultur och estetik vid Stockholms universitet
(t v), Rebecca Brinch, lektor i teatervetenskap vid Stockholms universitet och expert på barnteater, har bland annat forskat på Susanne Ostens scenkonst och Barbro Sigfridsson, styrelseordförande i Dramatens Vänner, tidigare lektor i teatervetenskap vid Stockholms universitet.
Foto: Monica Tak Lindman