Historiskt sett har barnteater gjorts utifrån vuxnas premisser. Det betyder att det är vuxna som bestämt vad barn ska få se och uppleva på teatern. Fostran och underhållning var utgångspunkt i de sedelärande föreställningar som visades för barn i början och mitten av förra seklet. Dramatens första barnteaterpjäs ”Sanningens pärla” spelades julen 1934 och några år tidigare hade ”Lille Petters resa till månen” spelats på Operan i Stockholm. När Ingmar Bergman tillträdde som chef på Dramaten 1963 satsade han på barnteater och uppsättningen av Klas Klättermus med bland andra Sven-Bertil Taube och Sif Ruud i några av rollerna blev en minnesrik och bejublad uppsättning. Det här är något som går att läsa i boken ”Unga Dramaten” som utkom tidigare under hösten. Unga Dramatens konstnärlige ledare, Carl Johan Karlson är initiativtagare till boken. Karin Helander professor emerita i teatervetenskap skriver om barnteaterns historia och utveckling och Hannes Meidal, skådespelare och dramatiker har intervjuat ett hundratal personer både på Dramaten och utanför huset för att återge deras syn på barnteater och hur det präglat deras konstnärskap.
I höstsäsongens sista teatersamtal medverkade Karin Helander och Hannes Meidal och berättade om hur utvecklingen av barnteater har förändrats över tid. De framhöll 70-talet då samhället präglades av solidaritet och rättvisa liksom barnkonventionen (1989-1990) som exempel på skeenden och händelser som haft betydelse för utvecklingen av barnteater. Eldsjälar som Suzanne Osten och Agneta Ehrensvärd har haft barnens blick och perspektiv i sina pjäser och uppsättningar och därmed varit banbrytande i barnteaterns utveckling. Därför är det lite konstigt att barnteater ofta haft låg status jämfört med vuxenteater när det är både roligt och lärorikt att spela för barn. När Hannes Meidal gick ut teaterhögskolan 2007 ville han och många med honom komma till Unga Dramaten just för att det är en sådan bra grogrund och skolning att få möta en ung publik som vågar vara spontana och kommentera det som pågår på scenen. För som både han och Karin Helander underströk ”teater är lek” oavsett om du spelar för barn eller vuxna. Att scenkonsten öppnar nya världar och kan förändra och påverka både små och stora teaterbesökare kan exemplifieras av en 9-årig pojke som efter en föreställning sa ”jag tror att jag är förändrad nu”.
